Äventyrschock
Oj, i dag har jag redan varit på äventyr.
Redan innan solen stigit över horisonten och gjort natt till dag steg jag upp för att föra min ädla kamp mot Ödet, Kylan och Den varma sängens frästelse. Jag sadlade min svarta hingst Crescent och gav mig av på färden. Längs hela vägen låg Kylans soldater i buskarna. Deras pilar sved i skinnet. Men tack vare mitt mod och Crescents trogna travande lyckades vi ta oss fram med livet i behåll. Och jag kunde slutföra mitt heliga uppdrag; att placera de hemliga handlingarna på det hemliga gömstället innan Det fjärran landets budbärare kom till staden.
Jag skulle alltså till skolan för att lämna in ansökningen om utlandsstudier innan utlandsstudierdamen kom till skolan och tömde sitt postfack. (Ja jag vet, jag kunde gjort det igår. Men nu blev det inte så.) Det var i alla fall sjukt tidigt. Klockan sex gick jag upp. Så dags hade jag inte ens gått och lagt mig natten innan. Konstigt att det kunde vara så jäkla kallt och så jobbigt att vara uppe vid den tiden i dag när det inte alls var kallt eller jobbigt att vara vaken i går morse.
Hemfärden visade sig bli långt mer strapatsfyllt än vad jag räknat med. Kylans pilar kändes inte längre lika farliga men Ödet skulle komma att föra oss in i många farofyllda situationer. Redan innan vi kommit halvvägs tappade min trogne springare sin ena silversko. (Cykelns smutsiga kedja hoppade av). I tvenne år av min ungdom gick jag i lära hos den store profeten Hadenius. Som alltid när jag hamnar i kniviga lägen kom hans stora kunskap väl till pass. Jag lyckades göra upp eld tillräckligt het för att jag skulle kunna smida en ny sko av mitt svärd.
Obeväpnad fortsatte jag den farliga färden. Min längtan efter Den varma sängens frästelse var nu så stor att jag knappt kunde se. Problemet med skon hade gjort att vi blivit försenade på vår resa. Därför kom vi fram till vägen av järn samtidigt som pilgrimmerna från Det öde landet i väst. (Tåget från Ånge.) Karavanen var så folkrik och tät att den var ogenomtränglig. Men Den varma sängens frästelse slet i mig och flera gånger när längtan blev för svår var jag nära att kasta mig ut i karavanen mot en säker död. Det blev Crescents lugn som till slut räddade mig.
Då pilgrimmerna passerat kunde vi fortsätta resan tämligen obehindrat; Trafiksignalsguden var mig nådig och Hurradraken låg ännu och sov. När vi nådde Det gyllende berget eskorterade de första solstrålarna mig hem, upp mot toppen, mot den store Säl och Godhetens borg.
/ sir Daniel
Redan innan solen stigit över horisonten och gjort natt till dag steg jag upp för att föra min ädla kamp mot Ödet, Kylan och Den varma sängens frästelse. Jag sadlade min svarta hingst Crescent och gav mig av på färden. Längs hela vägen låg Kylans soldater i buskarna. Deras pilar sved i skinnet. Men tack vare mitt mod och Crescents trogna travande lyckades vi ta oss fram med livet i behåll. Och jag kunde slutföra mitt heliga uppdrag; att placera de hemliga handlingarna på det hemliga gömstället innan Det fjärran landets budbärare kom till staden.
Jag skulle alltså till skolan för att lämna in ansökningen om utlandsstudier innan utlandsstudierdamen kom till skolan och tömde sitt postfack. (Ja jag vet, jag kunde gjort det igår. Men nu blev det inte så.) Det var i alla fall sjukt tidigt. Klockan sex gick jag upp. Så dags hade jag inte ens gått och lagt mig natten innan. Konstigt att det kunde vara så jäkla kallt och så jobbigt att vara uppe vid den tiden i dag när det inte alls var kallt eller jobbigt att vara vaken i går morse.
Hemfärden visade sig bli långt mer strapatsfyllt än vad jag räknat med. Kylans pilar kändes inte längre lika farliga men Ödet skulle komma att föra oss in i många farofyllda situationer. Redan innan vi kommit halvvägs tappade min trogne springare sin ena silversko. (Cykelns smutsiga kedja hoppade av). I tvenne år av min ungdom gick jag i lära hos den store profeten Hadenius. Som alltid när jag hamnar i kniviga lägen kom hans stora kunskap väl till pass. Jag lyckades göra upp eld tillräckligt het för att jag skulle kunna smida en ny sko av mitt svärd.
Obeväpnad fortsatte jag den farliga färden. Min längtan efter Den varma sängens frästelse var nu så stor att jag knappt kunde se. Problemet med skon hade gjort att vi blivit försenade på vår resa. Därför kom vi fram till vägen av järn samtidigt som pilgrimmerna från Det öde landet i väst. (Tåget från Ånge.) Karavanen var så folkrik och tät att den var ogenomtränglig. Men Den varma sängens frästelse slet i mig och flera gånger när längtan blev för svår var jag nära att kasta mig ut i karavanen mot en säker död. Det blev Crescents lugn som till slut räddade mig.
Då pilgrimmerna passerat kunde vi fortsätta resan tämligen obehindrat; Trafiksignalsguden var mig nådig och Hurradraken låg ännu och sov. När vi nådde Det gyllende berget eskorterade de första solstrålarna mig hem, upp mot toppen, mot den store Säl och Godhetens borg.
/ sir Daniel
Kommentarer
Trackback